Tjyvahundar

När man skaffar hund är det mycket man måste lära sig. När vi skaffade vår första hund lärde jag mig tex. snabbt hur man bassetsäkrar ett kök.  Det innebär att man stänger luckan till slasken noga. Man ser till att herrgårdsosten ligger långt in på diskbänken. Och blir det en rest efter middagen ställer man undan den meddetsamma och lämnar aldrig kvar den i en gryta mitt på köksbordet för att tex. gå och svara i telefon. För en basset har visserligen korta ben, men kroppen är desto längre och när den ställer sig på bakbenen har den förvånansvärt stor räckvidd. En basset drar sig inte heller för att kränga upp i en kökssoffa och därifrån vidare upp på ett köksbord. Man får absolut inte låta sig luras av dess melankolisk och skenhelig uppsyn, bassetar är lömska och skyr inga medel –  det har jag fått lära mig den hårda vägen!

Nå, efter ett antal år med basset trodde jag alltså att jag visste det mesta om hur man skyddar mat och andra ägodelar från påflugna hundar. Sedan kom den raggige och det här med hundsäkrandet fick en helt ny dimension. Inte nog med att en nivernais är mycket större än en basset och har betydligt längre räckvidd; det är en snabb, lätt och smidig hund som gärna klättrar och har väl utvecklat balanssinne. Luckan till slasken går upp genom ihärdigt krafsande och dörrar öppnas självklart genom att handtaget trycks ner med tassen. Ur säkerhetssynpunkt är en nivernais helt enkelt en utmaning. Men man lär sig av misstagen: ingen mat lämnas någonsin framme utan uppsyn någonstans i köket, luckan till slasken har barnspärr och dörrar som ska hålla hundarna instängda är låsta eller haspade (från utsidan).

Men hur luttrad som hundägare jag än är så kan jag fortfarande bli förvånad. Och faktiskt lite imponerad. Som på jobbet häromdagen: där finns det hundprylar som förvaras i en låda på en bänk. Sakerna är inte våra och därmed förbjuden frukt för mina grabbar (vilket såklart bara gör dem ännu mer lockande).  Att lägga sakerna i lådan stoppar faktiskt den långörades framfart –  men naturligtvis inte den raggiges. Gång på gång dyker han triumferande upp vid mitt skrivbord med någon av sina favoriter hängande i mungipan: en kamptrasa eller någon luddig pipleksak. Tillslut tröttnar jag på att ideligen behöva ta ifrån honom hans byte och gå och lägga tillbaka det i lådan. I stället hänger jag leksakerna högt uppe på väggen, på en för kläder avsedd metallkrok. Sedan plockar jag fram kameran. Och hur tror du att det gick??
nivernias stjäl leksaker                                                                                                                       Mission accomplished!

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Vinternöjen

Äntligen – säsongens första (och sista) jakttillfälle! Jag är bjuden på jakt som hundförare och har med mig ragget.  Han piper och darrar av iver att få sätta igång. Själv är jag också lycklig. Att i timme efter timme få traska fram genom vinterskogen med sin hund är underbart. Genom hyggen och träsk, över bäckar och under taggtrådsstaket - helt fantastiskt! Det kan låta märkligt för den oinvigde, men så är det…

Det är fin spårsnö och jag börjar med att gå med hunden i lina. Det vimlar av spår, jag ser hjort, älg, hare, räv och en förfärlig massa rådjursspår. Tillslut: ett ensamt vildsvinsspår! Jag släpper och ragget far i väg som skjuten ur en kanon. Först buktar det, sedan ser jag på gps:en att det drar iväg ut ur såten. Vid en bäck tar det stopp och han går skällande tillbaka i eget spår. Jag kopplar och så traskar vi vidare. Vi får gå rätt långt innan nästa vildsvinsspår dyker upp. Nytt släpp. Men även denna gång går det in i en annan såt. Suck…! Ragget släpper efter ett tag och börjar återtåget. Halvvägs tillbaka tar han upp igen. Det går över en väg och en passkytt rapporterar att det är rådjursdrev. Aj,aj,aj!! Tack och lov släpper hunden snart och kommer tillbaka in. Att läsa lusen av honom i den stunden är inte mycket lönt. Han får ett täcke på sig och så får han sitta i bilen och begrunda sina synder.

Dags för nästa såt. Lina på och så börjar vi gå. Det är en annan del av skogen och sällan har jag sett så vilttomma marker. Ingenting färskt, bara enstaka igensnöade spår av älg och rådjur. Så jag väljer att inte släppa. Dels för att jag inte vill ha fler rådjursdrev, dels för att jag märker ragget fortfarande inte riktigt hämtat sig efter förra såten. Det känns lite trist att inte kunna erbjuda passkyttarna mer, men i det här läget prioriterar jag min hund. Det är slutjagat för oss för idag.

Sammanfattningsvis så presterade väl ragget ungefär som man kan förvänta sig av en ung och oerfaren nivernais: glad för grisspår, men inte så pålitlig. Hittar han inget bättre så tar han sig gärna ett litet rådjursdrev. Bara att streta vidare med rådjursträningen alltså!

Ragget placeras i bilen igen.  Men första blir det en nivernaistypisk rullning på den isiga vägen. Jag undrar vad det ska vara bra för? Ska det verkligen vara nödvändigt att svalka sig när det är fem minus ute och nordanvinden piper snålt mellan granarna?! Konstigt är det, men tydligen skönt på något vis. Kanske brås vi på varandra, den raggige och jag? Strapatser och umbäranden under iskalla förhållanden – det är livet!
Nivernaisrullning1

Publicerat i Griffon Nivernais, Jakt & jaktträning | 1 kommentar

Nyekiperad

I brist på jakttillfällen åker jag och ragget till vildsvinshägn. På vägen dit besöker vi Den Stora Hundbutiken i Höör och shoppar loss ordentligt: reflexhalsband, reflexväst och lösa reflexer att sätta i gps-halsbandet. För det händer att jakthundar blir vådaskjutna. Särskilt farligt lever nivernaiser som är stora och viltfärgade och väl camouflerade i de täta snåren där vildsvinen brukar gömma sig. Men efter dagens shopping ser den raggige ut som en julgran och jag är mycket nöjd med mig själv. Skulle det bli så att jag en dag inte får med mig min hund hem från skogen så ska det inte bero på att han inte syntes!

Och nu ska alltså dagsformen och reflexutrustningen testas i hägn. Dagens slutsats: hunden både hörs och syns  – och jaktlusten är det inte något fel på! Vilket kan bevittnas här.
nivernais och vildsvin
Vallhund??

Publicerat i Griffon Nivernais, Jakt & jaktträning | Lämna en kommentar

Januariblues

Ingen jakt och ingen spårsnö – det är en dyster vinter. Men ut måste vi ju i alla fall, hundarna och jag. Den raggige är alltid pigg på promenad, oavsett väder. Den långörade är mera nödbedd. Han visar ingen större hundlig entusiasm när han motvilligt masar sig ur sin varma säng och ut i mörkret, kylan och regnet. Svansen hänger lika mycket som öronen. Men jag låter mig inte bevekas – alla ska med, som det heter. Och när vi väl är ute förvandlas min långörade soffpotatis till en helt annan hund. Framför allt blåsigt väder gillar han, då blir han skuttig och vill leka. Hundar är konstig djur.

När vi kommer hem är vi vindpinade och genomblöta. Hundarna parkerar sig förväntansfull i hallen, att få en handduk över huvudet och bli kramad är populärt. Sedan får hundarna frukost och matte får kaffe framför kakelugnen. En regnig januarilördag har bestämt sina ljuspunkter i alla fall, även utan jakt!
hundar på tork

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Kärlekens kraft

Det närmar sig nyår, alla skotträdda hundars mardröm. Den raggige har tidigare varit rädd för smällare, inte panikslagen men ”skottberörd” och smällandet runt nyår har varit påfrestande för nerverna. Värst var det när han var ett år, i fjol när han var två fyrverkeritränade vi en del och det verkade ge resultat. Nu är han tre år och förhoppningsvis ska han klara nyårssmällandet bra. Men för att stärka självförtroendet lite extra ger vi oss iväg på fyrverkeriträning med Team Jea i Veberöd.

Vi radar upp oss ute på ängen, en handfull hundar och deras mattar och hussar. Instruktören ger signal om att nu smäller det strax och jag gör allt för att få igång ragget i lek.  Men det går dåligt, för han är mest intresserad av sin granne, labradoren Asta. Asta är liten, svart och smidig och den raggiges stora kärlek i livet. Hon behöver också fyrverkeritränas men av andra orsaker än ragget: hon vill springa till pangandet, inte därifrån. Med andra ord är hon det perfekta sällskapet för en skotträdd pojkvän! Nu smäller det i alla fall och jag tittar uppmärksamt på min hund för att försöka tyda hans reaktion. Har man sett, den raggiga svansen viftar fortfarande!

fyrverkeriträningDet smäller några gånger till men den raggige har bara öron och ögon för Asta. Avslutningsvis går vi hela vägen fram och hundarna får titta och nosa runt fyrverkeriplatsen. I år verkar faktiskt ragget faktiskt helt oberörd av fyrverkerierna. Helt och hållet Astas förtjänst, naturligtvis.  De unga tu går nådigt med på att sitta fint så att jag kan ta ett idolporträtt, sedan tar leklusten över och dom far i väg ut på ängen. Som raketer, typ.
morris & asta

Publicerat i Griffon Nivernais, Vänner & släktingar | Lämna en kommentar

Katastrofknäpp

Det är kul att fotografera hundar. Fast svårt. Särskilt den raggige är besvärlig, ofta ser man inte ens att det är en hund på bilden. Det blir bara någon slags diffus pälshög, man kan varken se vad som är fram eller bak, upp eller ner. Är det en hund eller är det en pälsmössa?? Vid det här laget har jag en ganska gedigen samling av sådana bilder och jag funderar på att utlysa en fototävling: ”Sämsta nivernaisbilden genom tiderna”. Utsikterna att jag själv ska kamma hem vinsten är ju lysande!

Eller så har jag helt enkelt det perfekta lekmaterialet till nästa barnkalas: Sätt nosen på nivernaisen - först till tre vinner en glass!hittahundenhittahunden 3hitta hunden1 

Publicerat i Allmänt, Griffon Nivernais | 3 kommentarer

Rysare

*Snäpp*  Ljudet är nästan omärkligt, det mera känns än hörs – och det sänder kalla kårar nerför ryggraden.  Det är ljudet av en spårlina som brister i ett naturreservat.

Vad som händer sedan är väl inte svårt att lista ut. Ragget som i lina fått ta spåren från ett vildsvinsbök försvinner nu som ett lurvigt streck mellan granarna. Jag bryr mig inte ens om att skrika på honom, utan famlar bara  frenetiskt efter visselpipan som – gudskelov – finns med och hänger någonstans innanför jackan. Där är den äntligen! Jag visslar. Det kommer ett par små väckskall. Jag visslar igen. Och har man sett, där kommer faktiskt den raggige ångande. Han tar en ny stor sväng runt om mig. ”Hiiiiit!!” ryter jag. Då kommer han in. Och för att blidka sin stränga matte nöjer han sig inte med att sätta sig bredvid mig, utan lägger sig ner, för säkerhets skull. Duuuuuktig kille…. Så slutet gott, allting gott. Ett koppel fiskas fram ur en ficka och skogutflykten kan avslutas under städade former. Men i morgon är det jag som går och inhandlar en ny lina, av starkaste slag. Sådant här är inte bra för nerverna.
griffon nivernais
Rymlingen fast – men glad ändå!

Publicerat i Griffon Nivernais, Jakt & jaktträning | Lämna en kommentar