Nystylad

Ragget har fått ny frisyr så här på vårkanten – sval, luftig och tämligen originell. Omständigheterna som ledde fram till klippet var ju lite tråkiga, men faktum är att han verkar trivas väldigt bra med sin nya look. Själv är jag väl mera tveksam. Tänk om han fryser om lilla örat? Och är det inte lite väl mycket ”kinesiskt nakenhund” över det hela?
Nyfriserad.

Hanhundsmöte

Två unga hanar skall bekanta sig med varandra. Gott om svängutrymme finns det, och så tas hundarnas koppel av. De unga herrarna brakar ihop under larm och dån. Mycket gruff och morr, blottade tänder och skenanfall, som så ofta när hanhundar skall etablera inbördes hierarki. Det låter förfärligt, men är mest ett spel för gallerierna. Efter en stund lugnar allting mycket riktigt ner sig och jag och rottisens husse drar en lättnadens suck och gratulerar varandra till att allting gick så bra. Men då, då händer det något. Exakt vad får vi väl aldrig reda på, men plötsligt tänder det till på allvar. Och det slutar inte förrän rottisen sitter fast i ragget. Så där fast som bara en rottis kan, när han fått bra grepp om sin motståndares öra och hals. Jag skriker. Rottishussen skriker. Allra högst skriker det stackars ragget. Tillslut, efter mycket om och men, kommer han loss. Mycket spak och stukad sätter sig vår nivernais i säkerhet en bit därifrån.

Något blodvite blev det inte, för hundar har oerhört bra koll på sina tänder. Pälsen skyddar också bra mot det mesta, men några skrubbsår blev det i alla fall. Så veterinärbesöket kom vi inte undan.

Ljusterapi

Basseten har en favoritplats just nu: solfläckarna i vardagsrummet. Det har ju varit skralt med solen i ett antal månader nu, men tillgången ökar så sakteliga, till den långörades stillsamma lycka. Han har ett speciellt och innerligt förhållande till sina solfläckar. När de dyker upp på förmiddagen, då infinner sig även basseten.  Och när de sedan förflyttar sig genom rummet under ett antal timmar – då flyttar basseten med. Långsamt, från den ena änden av rummet till den andra. Ibland krävs det inte så mycket för att göra en basset lycklig.

                                                                                                     En glad påsk!

Två steg framåt – ett tillbaks

Att vara eller inte vara kopplad, det är frågan. Den långörade är alltid kopplad, emedan matte är vis av skadan. Den raggiges koppel åker av och på, beroende på dagsformen.

För ett par månader sedan var kopplat av. Ragget var riktigt lydig, på något sätt hade jag lyckats lära honom att man skall hålla sig nära matte när man går promenad, och inte sticka iväg på några egna utflykter. Men sedan förstörde han allt genom att kasta sig iväg efter en springer spanjel som icke ont anande kom travande med matte och barnvagn. Trots visselsignal och avgrundsvrål hejdade sig inte ragget utan sprang hela vägen fram. Spanjeln visade sig som vara en äldre hane, en cool typ som bara vände sidan till och ignorerade det framfusiga ragget. Men jag skyndade mig förstås ändå fram för att ta fast min ohyfsade hund, med skammens rodnad på kinderna. Spanjelmatten var tack och lov lika cool som sin hund, och gav mig inte den avhyvling som jag hade förväntat mig. Icke desto mindre – efter denna incident var det koppel på.

Det gick ett några veckor och ragget gick ständigt kopplad. Tillvaron var fridfull och fri från dramatik. Då seglade ett nytt orosmoln upp vid horisonten: ragget började skälla hysteriskt på vissa hundar vi mötte. Och låt mig säga en sak, det är inte några små försynta ”voff-voff” vi talar om här, utan ylande avgrundsvrål. Guuuud så jobbigt, nu fick jag skämmas igen. Jag prövade olika sätt att lära honom av med denna dåliga vana men med begränsat framgång. Då fattade jag i desperation beslutet: koppel av! Och det gav faktiskt resultat, skällandet minskade. Vi tränade också på att sitta fint och äta godis medan främmande hundar gick förbi. Efter ett litet tag började ragget sätta sig så fort han fick syn på en hund under våra promenader. Det kändes som att vi var på rätt spår!

Och så idag: ragget glömmer allt han lärt sig och studsar fram till främmande mopsar. Mopsarna gläfser så att de får andnöd. Ragget hoppar runt och vrålar. Basseten sympatiskäller och drar i sitt koppel. Mopshussen ser lätt panikslagen ut och nivernaismatten får skämmas. Igen. Håhå jaja, då var det koppel på ännu en gång….
Hjälp, vad har han fått syn på nu då!?!

Trädskällare

På morgonpromenad genom den lilla skogsdungen får vi syn på något spännande. Dvs, basset får syn på något spännande, och jag får syn på basseten. Jag registrerar på ett ögonblick den långörades utryck av osedvanlig uppmärksamhet: huvudet höjt, öronen spetsade, blicken stint stirrande, hela kroppen på helspänn. Hjälp, tänker jag, en katt, en kanin, en löptik… och tar ett fastare tag om kopplet. Efter en stunds nervöst spanande in mellan träden ser jag tillslut vad jycken står och stirrar efter.
- Den ekorren låter du bli, säger jag strängt, utan någon större förhoppning om att bli åtlydd. Och basseten har såklart varken öron eller ögon för något annat än det där lilla ludna som hoppar från tallegren. Med ett dånande skall och blicken fäst i trädtopparna kastar han sig iväg. Jag undrar vad han tror att han skall kunna åstadkomma? Utveckla vingar och följa efter den långa ludna svansen från träd till träd? Spelar ingen roll, basseten är förlorad i sin ekorrjakt , bara att vänta tills han tröttnar…

NU äntligen fattar den raggige att något kul är på gång och kommer lufsande. Han har gått okopplad några meter därifrån, fullständigt omedveten om ekorrförekomsten i skogen. Men nu blir han faktiskt lite upphetsad och studsar runt kring den gastande basseten och viftar med tassarna. Jaaaaa! Vi skäller, vi leker,  vi har kul, kul, kul….!

Ibland blir jag nästan lite orolig för mina hundar. Är de månne lite dumma i huvudet? Vad är värst, basseten som trots sin mogna ålder inte kan låta bli att jaga ekorrar, eller nivernaisen som inte ens fattar att ekorren finns där?

                                                                                        Sprang han hem till mamma???

Stina the Sheep

Den här bloggen skall ju handla om hundar. Men ingen regel utan undantag: idag handlar det om fåret Stina. För Stina är ett får som tror att hon är en hund. 

Stina bor på hundpensionatet Bullerbyn och den raggige och den långörade har umgåtts med henne under hela sportlovsveckan. Eller ja, umgått och umgåtts – de har (enligt uppgift) skällt som galningar inne i sin rasthage så fort Stina trippat förbi.  Till skillnad från pensionatets övriga inneboende behöver nämligen inte Stina hållas kopplad utan hon går lös på gården, endast iförd reflexhalsband. Stina har inget emot att att bli utskälld, hon går gärna fram och nosar i alla fall. Hundar är livet, tycker Stina. Andra får bryr hon sig däremot inte om. För det var inte ett får som tvättade henne och gav henne värme när hon var nyfödd. Stinas mamma ville inte veta av henne, så denna syssla övertogs istället av familjens hundar.

Hon viftar på svansen, letar godis i gästernas fickor, lyfter vacker tass (förlåt, jag menar klöv) och håller rent under köksbordet. Så kan det gå när en liten lammunge blir adopterad och fostrad av två foxterriers!
Den som väntar på något gott…

Tjänstefel

Till och med superduktiga, disciplinerade och hårt arbetande hundar kan ha en dålig dag, det framgår av dagens tidning!

Åh,  jag kan se honom framför mig, den högt utbildade och fokuserade narkotikahunden (en labrador!) som strävsamt utför sina arbetsuppgifter en helt vanlig dag på jobbet. Men just denna dag råkar han ut för en oväntad komplikation under ett, annars rutinartat, arbetsmoment. Vår hjälte tvekar, han kämpar, han genomgår en inre kris! Men ack, frestelsen är för stor…. Straffet kommer omedelbart  från ovan: Vad i h….e GÖR du !?!?  Och mackan får han såklart inte heller behålla.

Jag sänder en styrkekram till dig, min vän! Alla kan göra fel, någon gång! Och en sak är säker: varken den raggige eller den långörade hade haft en chans, om de hade varit i din situation!
Vi vill också ha räkmacka!!!