Agusa revisited

agusa-Nämen, är Morris här igen – du vet ju att vi inte har någon så stor håv!  Instruktören i vildsvinshägnet i Agusa ser sträng ut men ögonen glittrar. Jag skrattar lite förstås, men är kanske inte riktigt lika road. Det där med inkallningen är ett känsligt kapitel. När vi var i Agusa senast  – för drygt ett år sedan – gjorde Morris diplomprov och blev godkänd, men vad som inte blev godkänt det var inkallningen som inte funkade alls! Efter nästan två timmars härjande i hägnet krävdes det 5 man för att få fatt på min för stunden helt döva hund: instruktören, jakteleven, två stackars jägare som stått och väntat på sin tur i över en timme samt en inte ont anande grävmaskinist som händelsevis råkade vara på plats. Sedan dess harprovreglerna ändrats så hade vi gjort testet idag med den inkallningen (eller brist på inkallning) hade vi inte blivit godkända.

Sedan dess har jag tränat mycket på inkallningen och nu har vi alltså vågat oss hit till Agusa igen. Det är nivernaisklubben som så här på självaste nationaldagen bjudit in till en träff i hägnet för sina medlemmar. Vi är 6 nivernaisägare  som är här för att släppa hund i hägn, få tips och råd och såklart träffa andra nivernaisägare och utbyta erfarenheter.

De andra får släppa först. Först två erfarna hundar som jobbar superbra med grisarna. Sedan två unghundar som visar stort intresse och skäller bra, men som fortfarande är lite försiktiga, vilket är vad man kan förvänta sig av smarta 1-åriga nivernaiser. Och så en tik som är i hägnet för att jobba med att återväcka grisintresset som fått sig en törn, förmodligen på grund av någon tråkig erfarenhet i början på jaktkarriären. Att våga jaga vildsvin är inte en självklarhet för någon hund, inte ens för en nivernais.

Och sedan är det äntligen dags för mitt eget ragg att få lufta sig. Det börjar bra. Morris är på hugget och störtar iväg i sedvanligt god stil. Han försvinner och sedan blir det knäpptyst i hägnet. Man skymtar då och då en flyende grå skugga som ilar fram mellan bokarna i full karriär. Tillslut kommer ett skall. Skuggan sveper fram och tillbaka från den ena änden av hägnet till den andra. De ljusa ylande väckskallen kommer glest. Inga grisar syns till.

–Vad håller han på med egentligen, undrar jakteleven. Ja, jag frågar mig detsamma. Hur svårt kan det vara att hitta ett par grisar i ett sex hektar stort hägn?? Svårt nog, verkar det som. Nu börjar jag bli lite nervös. Har den raggige tappat stinget fullständigt? Men då – väckskallet ljuder en sista gång och sedan kommer ett skall med en helt annan ton, mörkare och mer ihållande. Jaha, då var grisarna hittade i alla fall!

Vi traskar i väg i riktning mot ljudet och får syn på ragget som står ute i en sankmark och vrålar på en av hägnets galtar. Han får hålla på en kvart ungefär och sedan kommer sanningens minut: inkallningen! Jag har ju lyckats kalla in honom från ståndskall på gris tidigare under våren, men det var på mycket kortare avstånd, så jag är inte alls säker på att det här kommer att gå vägen. Jag tar ett djupt andetag och blåser en lång stopp-signal med hornet. Morris reagerar, men kan inte riktigt slita sig från grisen. Ny hornsignal. Då bryter han faktiskt och börjar röra sig mot mig. Jag förstärker och belönar inkallningen med att blåsa ”kom in” med visselsignalen. Ragget kommer skuttande med hyfsad fart, men för att pröva sin mattes nerver stannar han ett par gånger på vägen och ser sig längtansfullt om efter grisen. Med hjälp av omväxlande ”stopp” och ”kom in” får jag honom tillslut att komma hela vägen in till min sida. Som belöning får ragget ta sig en ny svängom med grisen (”Stick iväg!”) och jag får sedan chansen att testa inkallningen ytterligare en gång. Och det funkar!  Nu vågar jag tro på at vi faktiskt fått kläm på inkallningen. Yes!!

Tack alla nivernaisvänner för en fin dag! För att ni stannade kvar och stöttade i hägnet och för att ni filmade och fotade. Själv var jag alldeles för nervös för att komma mig för att ägna mig åt någon dokumentation :-)!
Morris med gris2 copy
Morris och nasse i träsket.

 

Publicerat i Griffon Nivernais, Jakt & jaktträning | 1 kommentar

Trogen som en nivernais

Vad gör man när man står mitt ute på ett fält med sin vildsvinshund i koppel och ett vildsvin rusar rakt på en?? Själv blir jag så paff att jag inte gör något alls, jag bara står och stirrar som ett fån på grisen som kommer ångande rakt mot mig.  I sista sekunden väjer grisen och springer förbi. Hägngrisar kan uppföra sig konstigt, den här tycker tydligen det är kul att försöka skrämmas lite. Ja, i mitt fall så lyckades han verkligen! Den raggige är nog också förvånad, men samtidigt eld och lågor: ”Vill i väg, vill ivääääg! ylar han. Men jag släpper inte utan vi fortsätter under kopplade och ordnade former in i skogen där resten av sällskapet väntar: den raggiges kullsyster Ella och Ellas telningar Nappe och Smulan.

Nappe och Smulan är ett år fyllda och har fått bekanta sig lite med grisarna i hägnet. Båda är försiktiga och kräver en hel del stöd från sina hussar. Ella är däremot rutinerad och har härjat runt en bra stund under ylande skall. Men nu kopplas hon och så är det alltså den raggiges tur. ”Stick iväg!” Ragget far iväg, tillbaka samma väg vi kom och snart kommer skallet. Jag står och lyssnar en liten stund, sedan går jag också tillbaka. Det visar sig att han återvänt till den luriga grisen vi mötte på fältet. Nu valsar ekipaget fram genom skogen, ibland driver ragget och bland vänder de på turerna och grisen jagar efter hunden i stället. Den raggige håller ordentligt avstånd, och det är nog tur det…

Hägn HörbyEfter en stund kallar jag in, kopplar och går iväg en bit. Jag tänker att det är bäst att han får jobba med de andra grisarna istället, som inte är fullt så begivna på att jaga själva. Men det är lönlöst, så fort han får chansen far han iväg till sin utvalda favoritgris igen. ”Hunden jagar inte flocken, hunden jagar individen” har jag fått lära mig av sådana som begriper. Ja, det verkar sannerligen stämma!                                                                                                              Lite rörliga bilder!

Jag testar inkallningen ett par gånger till. Ragget kommer någorlunda villigt, men varje gång han fått frihetskommando letar han upp samma gris igen. Visserligen är det bra att vara trogen, men jag är inte helt komfortabel med att han fastnat för den suraste grisen i hela hägnet! Det har dessutom hunnit bli ordentligt varmt så även om den raggige är i sjunde himlen är det dags att bryta. Vi traskar tillbaka till bilarna. Där blir det fika och en ylande konsert från den raggige, tillägnad den lilla grisfamiljen som går i en inhägnad bredvid. Kanske saknar han sin tjuriga danspartner…?Niverniaissläktingar
Väl rastade nivernaiser: Ella, Nappe och Morris.

Publicerat i Griffon Nivernais, Jakt & jaktträning, Vänner & släktingar | Lämna en kommentar

Grythunden

Basseten är försvunnen. Jag går varv på varv i trädgården och letar och visslar. Märkligt… Nog för att vi har stor trädgård men verkligen inte så stor att man kan tappa bort en basset i den. Jag går ett varv till. Tillslut leder de krafsande ljuden mig rätt – det visar sig att basseten har gått i gryt under vedförrådet. Jag står en stund och lyssnar på rafsandet och prasslandet  där inne bland fjolårslöven. Vem vet vilket djur som gömt sig där tidigare? En katt? Eller kanske den där illern vi såg i vintras? Basseten snor runt och krafsar och krafsar. Tillslut kommer det ett litet gnäll där inifrån. Att ta sig in var lätt, att ta sig ut är tydligen betydligt svårare!

basset sitter fastJag lirkar och lockar på min instängda basset och under tiden går tankarna till alla grythundsägare i bekantskapskretsen, dessa stolta ägare av små kortbenta jaktmaskiner (läs tysk jaktterrier) som älskar att jaga både ovan och under jord. Dessa män som alltid kör omkring med spett och spade i bilen. Som brukar ringa 10 minuter innan bjudningen ska börja och säga att de är lite försenade, men de kommer alldeles strax –”jag ska bara gräva fram hunden först”. Plötsligt känner jag med dem på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Och var kattsingen ställde jag nu trädgårdsspaden…? Men sedan behöver jag inte fundera längre, för nu hittar den långörade stället där han tog sig in och med visst besvär krånglar han sig ut i friheten. Jag hör nästan ”ploppet”. Som Nalle Puh ungefär, när han äntligen kommer loss ur Kanins dörrhål med hjälp av Kanins alla vänner och släktingar.
basset tar sig lossDumma gamla basset…

Publicerat i Allmänt, Basset Artésien Normand | Lämna en kommentar

Tjyvahundar

När man skaffar hund är det mycket man måste lära sig. När vi skaffade vår första hund lärde jag mig tex. snabbt hur man bassetsäkrar ett kök.  Det innebär att man stänger luckan till slasken noga. Man ser till att herrgårdsosten ligger långt in på diskbänken. Och blir det en rest efter middagen ställer man undan den meddetsamma och lämnar aldrig kvar den i en gryta mitt på köksbordet för att tex. gå och svara i telefon. För en basset har visserligen korta ben, men kroppen är desto längre och när den ställer sig på bakbenen har den förvånansvärt stor räckvidd. En basset drar sig inte heller för att kränga upp i en kökssoffa och därifrån vidare upp på ett köksbord. Man får absolut inte låta sig luras av dess melankolisk och skenhelig uppsyn, bassetar är lömska och skyr inga medel –  det har jag fått lära mig den hårda vägen!

Nå, efter ett antal år med basset trodde jag alltså att jag visste det mesta om hur man skyddar mat och andra ägodelar från påflugna hundar. Sedan kom den raggige och det här med hundsäkrandet fick en helt ny dimension. Inte nog med att en nivernais är mycket större än en basset och har betydligt längre räckvidd; det är en snabb, lätt och smidig hund som gärna klättrar och har väl utvecklat balanssinne. Luckan till slasken går upp genom ihärdigt krafsande och dörrar öppnas självklart genom att handtaget trycks ner med tassen. Ur säkerhetssynpunkt är en nivernais helt enkelt en utmaning. Men man lär sig av misstagen: ingen mat lämnas någonsin framme utan uppsyn någonstans i köket, luckan till slasken har barnspärr och dörrar som ska hålla hundarna instängda är låsta eller haspade (från utsidan).

Men hur luttrad som hundägare jag än är så kan jag fortfarande bli förvånad. Och faktiskt lite imponerad. Som på jobbet häromdagen: där finns det hundprylar som förvaras i en låda på en bänk. Sakerna är inte våra och därmed förbjuden frukt för mina grabbar (vilket såklart bara gör dem ännu mer lockande).  Att lägga sakerna i lådan stoppar faktiskt den långörades framfart –  men naturligtvis inte den raggiges. Gång på gång dyker han triumferande upp vid mitt skrivbord med någon av sina favoriter hängande i mungipan: en kamptrasa eller någon luddig pipleksak. Tillslut tröttnar jag på att ideligen behöva ta ifrån honom hans byte och gå och lägga tillbaka det i lådan. I stället hänger jag leksakerna högt uppe på väggen, på en för kläder avsedd metallkrok. Sedan plockar jag fram kameran. Och hur tror du att det gick??
nivernias stjäl leksaker                                                                                                                       Mission accomplished!

Publicerat i Allmänt | 1 kommentar

Vinternöjen

Äntligen – säsongens första (och sista) jakttillfälle! Jag är bjuden på jakt som hundförare och har med mig ragget.  Han piper och darrar av iver att få sätta igång. Själv är jag också lycklig. Att i timme efter timme få traska fram genom vinterskogen med sin hund är underbart. Genom hyggen och träsk, över bäckar och under taggtrådsstaket - helt fantastiskt! Det kan låta märkligt för den oinvigde, men så är det…

Det är fin spårsnö och jag börjar med att gå med hunden i lina. Det vimlar av spår, jag ser hjort, älg, hare, räv och en förfärlig massa rådjursspår. Tillslut: ett ensamt vildsvinsspår! Jag släpper och ragget far i väg som skjuten ur en kanon. Först buktar det, sedan ser jag på gps:en att det drar iväg ut ur såten. Vid en bäck tar det stopp och han går skällande tillbaka i eget spår. Jag kopplar och så traskar vi vidare. Vi får gå rätt långt innan nästa vildsvinsspår dyker upp. Nytt släpp. Men även denna gång går det in i en annan såt. Suck…! Ragget släpper efter ett tag och börjar återtåget. Halvvägs tillbaka tar han upp igen. Det går över en väg och en passkytt rapporterar att det är rådjursdrev. Aj,aj,aj!! Tack och lov släpper hunden snart och kommer tillbaka in. Att läsa lusen av honom i den stunden är inte mycket lönt. Han får ett täcke på sig och så får han sitta i bilen och begrunda sina synder.

Dags för nästa såt. Lina på och så börjar vi gå. Det är en annan del av skogen och sällan har jag sett så vilttomma marker. Ingenting färskt, bara enstaka igensnöade spår av älg och rådjur. Så jag väljer att inte släppa. Dels för att jag inte vill ha fler rådjursdrev, dels för att jag märker ragget fortfarande inte riktigt hämtat sig efter förra såten. Det känns lite trist att inte kunna erbjuda passkyttarna mer, men i det här läget prioriterar jag min hund. Det är slutjagat för oss för idag.

Sammanfattningsvis så presterade väl ragget ungefär som man kan förvänta sig av en ung och oerfaren nivernais: glad för grisspår, men inte så pålitlig. Hittar han inget bättre så tar han sig gärna ett litet rådjursdrev. Bara att streta vidare med rådjursträningen alltså!

Ragget placeras i bilen igen.  Men första blir det en nivernaistypisk rullning på den isiga vägen. Jag undrar vad det ska vara bra för? Ska det verkligen vara nödvändigt att svalka sig när det är fem minus ute och nordanvinden piper snålt mellan granarna?! Konstigt är det, men tydligen skönt på något vis. Kanske brås vi på varandra, den raggige och jag? Strapatser och umbäranden under iskalla förhållanden – det är livet!
Nivernaisrullning1

Publicerat i Griffon Nivernais, Jakt & jaktträning | 1 kommentar

Nyekiperad

I brist på jakttillfällen åker jag och ragget till vildsvinshägn. På vägen dit besöker vi Den Stora Hundbutiken i Höör och shoppar loss ordentligt: reflexhalsband, reflexväst och lösa reflexer att sätta i gps-halsbandet. För det händer att jakthundar blir vådaskjutna. Särskilt farligt lever nivernaiser som är stora och viltfärgade och väl camouflerade i de täta snåren där vildsvinen brukar gömma sig. Men efter dagens shopping ser den raggige ut som en julgran och jag är mycket nöjd med mig själv. Skulle det bli så att jag en dag inte får med mig min hund hem från skogen så ska det inte bero på att han inte syntes!

Och nu ska alltså dagsformen och reflexutrustningen testas i hägn. Dagens slutsats: hunden både hörs och syns  – och jaktlusten är det inte något fel på! Vilket kan bevittnas här.
nivernais och vildsvin
Vallhund??

Publicerat i Griffon Nivernais, Jakt & jaktträning | Lämna en kommentar

Januariblues

Ingen jakt och ingen spårsnö – det är en dyster vinter. Men ut måste vi ju i alla fall, hundarna och jag. Den raggige är alltid pigg på promenad, oavsett väder. Den långörade är mera nödbedd. Han visar ingen större hundlig entusiasm när han motvilligt masar sig ur sin varma säng och ut i mörkret, kylan och regnet. Svansen hänger lika mycket som öronen. Men jag låter mig inte bevekas – alla ska med, som det heter. Och när vi väl är ute förvandlas min långörade soffpotatis till en helt annan hund. Framför allt blåsigt väder gillar han, då blir han skuttig och vill leka. Hundar är konstig djur.

När vi kommer hem är vi vindpinade och genomblöta. Hundarna parkerar sig förväntansfull i hallen, att få en handduk över huvudet och bli kramad är populärt. Sedan får hundarna frukost och matte får kaffe framför kakelugnen. En regnig januarilördag har bestämt sina ljuspunkter i alla fall, även utan jakt!
hundar på tork

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar